Träfffade min superhärliga farmor igår. Hon är en fantastisk människa. Alltid så otroligt positiv och jag tror att jag har fått lite av hennes optimism. ”Men farmor har du tappat tänderna där uppe”? ”Ja, men jag har ju tänder där nere”. Farmor drog som alltid en massa historier.

Jag blir lite ledsen när jag tänker på att vårt lands äldre sitter på ålderdomshem tills de dör. I många andra länder tar de unga hand om de äldre i hemmet precis som de själva blev omhändtagna när de var riktigt unga av de äldre. I vårt land ”glömmer” man och flyttar dem till ålderdomshemmen. Även om en del anhöriga gör allt för att hinna med och besöka och hälsa på, inklusive jag själv, (med ständigt dåligt samvete) så känns det ändå inte riktigt rätt att farmor sitter på ålderdomshemmet tillsammans med andra äldre – en del riktigt mycket äldre och några som skrek rakt ut igår –  och här sitter jag i solen och rör mig fritt precis som jag vill och farmor pigg som en mört bortsett från den milda grad av Alzheimers sjukdom som hon har, sitter på ålderdomshemmet. Fan, det känns inte hundra. Hur tänker ni och vad göra?

Lyssnade på Fredrik Wikingssons somnarprat om just äldre höromdagen – väldigt bra.