Det är fredag kväll. Jag har varit i Kina några dagar. Jetlagad. Blir aldrig det men ändå. De långa resorna känns. Hade inte tänkt att åka. Har för mycket att göra. Gillar inte att ha så här mycket men det är ett resultat av en knasig vår och jag får bara acceptera det. Strävar efter en lugnare tillvaro.

Men jag åkte. Och oj vad jag inte ångrar det. Jag har varit med om mycket men det har var stort. Ja, väldigt stort. Jag fällde några tårar till och med. Rosa Kokboken är ju allas projekt. Visst jag är initiativtagare och drivande men hade aldrig kunnat göra det utan alla hjältar som jag kallar er som gör boken möjlig. SÅ många som hjälper till. Att få gå upp på scenen i Kina när hela världen är representerad, ja Sydafrika fick pris, Senegal, Indien, Kina, Litauen, Danmark, USA, Mexico, Indien och så lilla Sverige. Jag. Vi. Det blev mycket. Jag försökte att hålla ett fint tacktal på engelska. Jag gjorde mitt bästa. Kan inte göra mer än så. Det blev bra. Folk applåderade. Rosa kokboken fick ett värdigt pris. Jag är så stolt. Vi är bäst i världen. Vi har tävlat bland 26 000 böcker och någonstans fastnade Rosa kokboken. En bok vars idé jag kom på på en buss i Småland. Och nu är den prisbelönad och historisk och har samlat knappt 1 miljon kronor till kampen mot cancer. Det har varit en minnesvärd vecka. Jag är otroligt stolt. Hedrad. Att få ta emot det där priset bland världens bästa kokboksförfattare och inför en jury som har plöjt 26 000 böcker – ja det var stort. Så jävla stort. Det känns häftigt att släppa Rosa kokboken II till hösten. Nu når vi nya höjder.

Själv firade jag med fyrhjulsrace på beachen i Yantai mot min fina vän Bella. Jag vann.