Jag drar mig mot Ramblan och möts av gråt och skrik

Läget är kaotiskt. Folk springer. Förflyttar sig och försöker komma förbi avspärrningarna. Polisen stoppar alla bryskt och är fåordiga. På dålig engelska motar de frågande turister. Ordet ”terror”, förstår vi dock. Folk ser skräckslagna ut. Någon gråter. Andra pratar i telefon.

Butiker och restauranger slår igen. Överallt drar man igen plåtdörrarna. Museum och andra större byggnader utryms. Hotellen låser sina dörrar. Jag tror inte det är sant. Men det är väntat. Ja, i flera år har jag tänkt på det. Barcelona – 40 miljoner turister ett perfekt mål. Överallt finns poliser. De är synliga. Stora vapen och skottsäkra västar. Jag har sett dem överallt.

Igår när jag gick längs Ramblan noterade jag att polisen hade bilen i gång och när jag gick förbi en timme senare var den fortfarande i gång. Jag funderade på det. Tyckte det verkade onödigt. Känslan att något har varit på gång har varit påtaglig.

På Barcelonas huvudgata La Rambla strosar det tiotusentals människor varje dag. Gatan är 1,2 kilometer lång.

Och så i dag hände det. Pang. Just där. Bland alla människor. Min telefon ringer och meddelanden trillar in – ”Är du ok?”. Jag bor bara några minuter bort. Jag drar mig mot Ramblan och jag möter gråtande personer. Folk skriker men de flesta är mest upprörda och frågande. Chockade och skärrade. Avspärrningarna har knappt hunnit upp när jag kommer fram. Det står poliser där i stället. Bakom dem åker ambulanser och poliser med sirener på. Femton minuter tidigare mejades här ner människor. Jag ser specialpolis som springer upp mot Placa Catalunya i riktning mot tidningskiosken där färden slutade denna gång. Situationen är stressig. Intensiv och laddad. Sträckan är några hundra meter från där lastbilen började sin färd. Det var där jag gick i går och en gata jag korsar dagligen.

Inte igen, tänker jag. Det här får inte ske. I luften hör jag polishelikoptern. ”Terrorist” säger en polisman och pekar mot helikoptern och jag förstår att de jagar. En kompis ringer och rapporterar om skottlossningen och säger åt mig att dra mig därifrån. Jag går förbi sjukhuset i Raval, bara några kvarter bort från Ramblan, och där står flera ambulanser. De jobbar frenetiskt. En ambulansman drar handen över halsen och gestikulerar att tre personer är döda. ”Terror” säger han igen. Men några gator längre bort pågar livet märkligt nog precis som vanligt. Folk sitter på caféer och restauranger. Ovetandes.

Jag går hemåt. Det var så nära. Igen. Vi kan inte sluta leva. Vi får inte vika oss för terrorn. Vi måste fortsätta resa. Besöka platser som vi älskar. Umgås med människor. Befinna oss vid stora folksamlingar. Jag intalar mig det. Men jag är rädd. Väldigt rädd. Hur ska vi kunna stoppa detta?

Anna Benson, författare, boende i Barcelona och ögonvittne vid terrorattentatet i Bryssel