Äntligen är de senaste månadernas helvete över. Jag börjar ett nytt liv nu. Och som jag gör det.

Jag känner mig klar. Jag har försökt att bli arg flera gånger, men andra känslor har hela tiden tagit överhand. Framförallt har jag varit ledsen. Så ledsen. Att jag inte med ord kan beskriva hur svart det har känts inom mig. Ljuset var obefintligt. Och man tror att det för alltid är borta. Jag faller rakt ner. Det finns ingen spärr hos mig. När någon gör mig illa då är det så. Jag ska försöka lära mig att acceptera det. Det har inte hänt många gånger i mitt liv, men det har hänt. Det hände nu. Men just idag känner jag mig klar. Solen skiner och jag är redo. Samma tid för en vecka sedan var jag arg. Jag välkomnade verkligen den känslan. Jag har rätt att känna ilska. Vrede. Och det fick vara nog. Jag var arg för att jag vet hur mycket jag har kämpat. Hur mycket jag har försakat. Prioriterat bort. Vad som är rätt eller fel. Hur man kan göra och inte göra. Jag var arg för att jag vet vad jag har gjort och skapat. Jag var arg för att jag borde varit tuffare. Hårdare. Mindre generös. Jag var så jälva arg för att det finns människor som skapar sig en annan verklighet och börjar tro på densamma. Det är absolut inte synd om mig. Jag har ett jävla bra liv. Men jag har känt mig otroligt förnedrad och våldtagen. Inte bara ekonomiskt utan även emotionellt. Våldtagen – ett hårt ord som har en något annorlunda innebörd i det här fallet än ursprunget.

Fast idag är jag klar. Och solen skiner. Och livet bara väntar på mig. Hej! Och tack ni hjältar som stått vid min sida.