”Det kunde varit vi”

mars 29, 2016

”Nu ska jag boarda ett plan för att fortsätta resa. Vi får inte låta dem vinna”, skriver Anna Benson.

Anna Benson

Det kunde varit vi. Susanne eller jag. På någon av alla bårar. En minut, kanske två skilde oss och döden åt. Det var inte dags denna gång.

Vi kör på ett tag till. Tacksamma. Så otroligt jäkla tacksamma för att vi lever. Att jag kan sitta här och skriva. Prata. Berätta.

Jag försöker tänka. Känna. Minnas. Fast det bara har gått knappt två dygn. Jag och min sambo Susanne var på väg ut till flygplatsen. Terminalen.

Den terminalen.

Vår taxi är sen. Susanne är stressad. ”Vi hinner”, säger jag. Taxin släpper av oss precis utanför. Vi rusar in i terminalen. Där är helt tyst. Spöklikt.

Det är bara några sekunder, men känns som minuter. Sedan rasar allt. Taket raserar. Folk kommer springande. Skrik. Tårar. Allt går snabbt.

Flygplatspersonalen är snabba. En del är fulla av blod. Men de ropar gång på gång ”terror, terror, explosion, terror, evakuera, evakuera”. Det är de orden jag minns.

Susanne och jag springer.

Vi springer på vägen där vi precis åkte i taxi. Och möter mängder av brandbilar, poliser och ambulanser. De är så snabba. Där blir vi fast och vi hamnar mitt i det. Overkligt.

En karavan av räddningspersonal kommer. De bär bårar. Uppskattningsvis ett femtiotal. Det är en krigzon. Sådant man har matats med i nyhetsflödet i olika media och nu är det verklighet. Det går inte att förstå. Vi står där, mitt i.

Bland alla skadade och döda. Jag har aldrig sett en död människa förut. Runt alla bårar står flera människor, uppskattningsvis ett femtiotal även det, som är skadade. Blod rinner. Ansikten, armar, ben är brännskadade, händer är uppfläkta, några fingrar hänger lösa.

Flera skriker av smärta, andra är mer avtrubbade. Det finns inte tid för dessa. Det är personerna på bårarna som prioriteras. Man försöker rädda liv.

Det är dessa bilder som etsar sig fast. De som hela tiden snurrar. Jag aktiverar mig. Försöker inte sitta still. Värst har varit de två nätter som nu har passerat, när jag ska sova. Ett kristeam tar hand om oss i Sverige.

Vi har full uppbackning och jag hoppas att det kan hjälpa. 20 samtal vardera, men vi väljer att gå tillsammans, jag och min sambo. Då med två krishanterare vid varje samtal. De vill lära sig av oss, säger de. Förbereda sig.

Vi lyckades ta oss ut från kaoset. Skriken. Blodet. Terrorn. Krigzonen. Vi liftade, sedan övertalade vi en taxichaufför att köra oss till Rotterdam över gränsen och tog sedan ett privatflyg hem.

Det var ingen som stoppade oss. Och givetvis börjar tankarna snurra om den misstänkte som fortfarande är på fri fot. Hur enkelt det var att fly.

Jag träffar ministrar och polismästare, experter hit och dit. Vi får alla samma frågor av media. Hur kommer detta påverka oss? Sverige. Hur kan vi undvika? Hur kan vi förbereda oss? För terrorn. Jag har inte de svaren.

Som privatperson kommer jag naturligtvis att vara påverkad.

Sirener, poliser, militärer, sjukvårdare, brandmän komma alla att påminna mig förmodligen. Höga ljud. Men jag kommer inte att ändra mitt leverne. Mitt liv.

Eller ”förbereda mig”. Jag kommer fortsätta resa. Upptäcka. Befinna mig i stora folksamlingar. Fortsätta leva och njuta av livet.

Nu ska jag boarda ett plan för att fortsätta resa. Vi får inte låta dem vinna.

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Latest comments

Archives

Categories